Här följer Gustaf Petréns ledare i medlemstidningen Medborgarrätt nr 2, 1988.

Politiserat rättssystem
Med varje dag som går blir den uppgift Medborgarrättsrörelsen tagit på sig allt viktigare.

Våra krav på en skärpt rättslig kontroll över de högsta statsorganens verksamhet framstår efterhand som allt mer berättigade.

I "affär" efter "affär" demonstrerar de politiskt ledande inom vårt lands maktelit mer och mer av ointresse för rättsordningens upprätthållande. Avsaknaden av effektiv yttre kontroll tycks ha fört makthavarna till den ståndpunkten att allt för vilket de kan skaffa politisk täckning också är tillåtligt, oavsett vad de rättsliga reglerna säger.

Det är en grov överdrift att påstå att det råder rättslöshet i Sverige. Men den bristande förståelsen för behovet av fasta normer för den offentliga verksamheten hos de ledande gör att det av och till uppkommer situationer präglade av att grundläggande rättsliga normer överträtts av de styrande.

Nonchalansen är i första hand till finnandes hos regeringen som så att säga bestämmer tonen.

Riksdagens kontrollfunktion är i realiteten satt ur spel, detta som en följd av det parlamentariska systemet där regeringspartiets / regeringspartiernas primära funktion uppfattas vara inte att företräda partiets väljare utan att skydda regeringen och genomföra dess beslut.

Hos det ledande skiktet i regeringen och i riksdagspartierna saknas till stor del elementära insikter i vad rättsordningen kräver. Grundlagens regler om hur landet skall regeras, sammanförda i vår regeringsform, är inte som i så många andra länder något levande och välbekant för våra ledande politiker. Ignorans och likgiltighet får dominera. Det är en självklar sak att i detta klimat så kallade affärer uppstår på löpande band.

Våra krav på införande av en författningsdomstol, som kan klart ange när något övertramp skett och som kan markera de yttre ramarna för det politiska handlandet, vinner allt mer anslutning. Många börjar förstå att det i författningen behövs något kontrollorgan som kan avgöra om en lag är grundlagsstridig. Före detta sekels slut har Sverige med all sannolikhet något slag av författningsdomstol. Politikerna som är de enda verkliga motståndarna till detta kontrollorgan får ge med sig.

Under tiden blir vi på många punkter helt beroende av de domstolar som finns och de höga ämbetsmän som har funktioner i rättssystemet. Även här är vi efterhand ganska illa ute.

På sina områden är de allmänna domstolarna garanter för rättsstaten. Det gäller inom bland annat straffrättsskipningen. Tyvärr har högsta domstolen i en rad avgöranden visat sig mera intresserad av att stödja vad domstolen tror vara den politiska viljan än att garantera medborgarna ett skydd mot långtgående kollektiva anspråk.

Högsta domstolen värjer sig också mot stor kraft mot att bli indragen i frågor där enskilda vill ha hjälp mot det allmännas ingrepp. Domstolen förklarar sig obehörig att syssla med sådant.

Regeringsrätten har - som följd av Europarådsorganens avgörande - sedan den 1 juni ålagts uppgiften att på talan av enskild pröva lagenlighet i vissa slag av administrativa beslut, även sådana beslutade av regeringen.

Det blir intressant att se vilken attityd regeringsrätten kommer att inta i dessa mål. Den har tidigare i liknande situationer visat större mod och handlingskraft än högsta domstolen.

När det gäller de högre ämbetsmännen inom rättsvården tycks vi inte ha mycket att hoppas på. De är utnämnda av regeringen och synes, ställda inför valet att antingen följa lagen eller gå regeringen till handa, genomgående följa det senare alternativet. Det rättssäkerhetskapital som låg i en självständig och omdömesgill kår med ämbetsmän tycks vara i färd med att förskingras. Regeringen kan genom att bruka sin utnämningsmakt på visst sätt effektivt styra utvecklingen härvidlag.

Medborgarrättsrörelsen har i en framställning till riksdagens talman begärt att grundlagen ändras så att en regel om att regeringen skall innehålla kvalificerade jurister åter intas i regeringsformen. Medborgarrättsrörelsen vill se en sådan grundlagsändring främst som en markering av en ändrad färdriktning. Vi är övertygade om att svenska folket väntar på något sådant.

För oss gäller det nu att öka opinionstrycket, så att de ansvariga politikerna inser vad klockan är slagen. Vi har hittills gjort goda framsteg i denna kamp om den allmänna opinionen. När politikerna inte vill se vad som behövs är det denna som kan frambringa ändringar.


Tillbaka