En rättsskandal av stora mått

Den 8 maj 2012 var det 20 år sedan den borgerliga regeringen – bestämde sig för att lösa krisbankernas omfattande kreditförluster under åren 1887 – 1993 – genom att dra in krediterna för 60.000 livskraftiga svenska företag.

Än  i dag krävs därför många av bankernas skötsamma kunder som drabbades av stora skulder,  genom att bankerna lade beslag på kundernas tillgångar, medan man låter kunderna behålla alla skulder  – Detta kunde ske genom statsminister Carl Bildts och bankminister Bo Lundgrens upplägg att tillåta bankerna och staten att starta ”skräpkkreditföretag – som bland annat Securum,  som numera kallas för ”den svenska modellen”.

 

Om hur detta gick till har jag skildrat i många av mina böcker som handlar om ekonomi och politik. Den senaste med titeln: Pyramidspel (Bankrättsföreningen, 2009) Bankerna blödde och måste räddas till varje pris varvid lagstiftaren gick  till verket med sin räddningsaktion. En utredning gjord av bland annat konsulter gjordes och belades snabbt med sekretess.

Inför 20-årsjubileat har advokaten Jan Thörnhammar och författaren och debattören Hans Göran Björk skrivet en Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet (SvD 2012-05-08) Där de i huvudsak speglar vad som hände –  bara en av de svenska storbankerna:  Nordbanken – som tvingades byta namn till Nordea, sedan rättsskandalen avslöjats av mig genom mina böcker och mina många artiklar i lokal- och rikspress.

Björk och Thörnhammar skriver i Svenska Dagbladet om det nya regelverket från Finansinspektionen som föreskrev att de bankrutta bankernas fastighetspanter skulle värderas på ett nytt sätt, som gjorde att de pantsatta fastigheterna över en natt sjönk  med 50 – 60 procent vilket gjorde att friska krediterna i många stora och små fastighetsbolag sades upp med omedelbar verkan. Nordbankens egen mall för nya värden kom att kallas Cl4, snarlikt den kemiska formen för klorgas, med dödande effekt, Cl2.

Från den 8 maj 1992 blev det av någon outgrundlig anledning fritt fram för Nordbanken och de andra bankerna att rensa bort krediter och beslagta tillgångar som man helt enkelt inte ville behålla.

Följden blev ett antal stora rättsprocesser som jag följt genom åren, där bankunderna även fast de haft rätt i alla sakfrågor, förlorade processerna. Den mest uppmärksammade som jag också skildrat i flera av mina böcker är –  finansmannen Erik Penser mot Nordbanken – där Penser, i likhet med de flesta andra bankkunder som alltid hade skött alla sina åtaganden blev av med börsnoterade Nobelindustrier,  som sedan såldes vidare av det statliga ”skräpkreditbolaget” Securum, som kunde sälja bolaget vidare med stor förtjänst.

När vi nu är mitt uppe i en ny finanskris bara två decennier senare vill jag inte att samma sak skall hända på nytt. Därför måste lagstiftaren skydda företagen mot bankerna och domstolarna respektera äganderätten i Sverige.
Det gör man fortfarande inte när det gäller äganderätten i Sverige.

Vad som krävs är att lagstiftningen skärps så att de inte längre går att säga upp krediter för företag som sköter sina förpliktelser. Givna byggnadskreditiv måste snarast placeras enligt avtal, skriftliga kreditlöften och bankgarantier måste gälla. Det gjorde det inte under den förra krisen!

Brott som staten begår mot sina medborgare kan inte preskriberas. Det gäller även de stora övergrepp som skedde under den förra krisen och som kan ske på nytt om regeringen inte vidtar åtgärder för att skydda bankkunderna och företagen nästa gång det blir bankkris i vårt land som på nytt gör att de svenska bankerna hamnar i en obeståndssituation.

Mats Lönnerblad
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Du är här: Home Krönikor/Debatt En rättsskandal av stora mått